Musik: "Anathema" - Från Bannlysning Till Stegen (Tillbaka) In

"All addiction is a low level search for God"

- C.G. Jung

Till min glädjefulla förvåning blev jag en dag i januari 2026 kontaktad av en ansvarig för radioprogrammet "Veckans Dalaartist" i P4 Dalarna. Han hade fastnat för min låt "Anathema" och tyckte att låten passade in i programidén. Jag hade inte räknat med någon särskild uppmärksamhet för låten eftersom jag inte gjort så stora ansträngningar för att sprida den efter utgivningen. Intresset gjorde mig stimulerad.

Som Veckans Dalaartist skulle jag uppträda live i SR-studion i Falun första dagen under den aktuella veckan samt att "Anathema" skulle spelas varje dag resterande dagar. Eftersom jag inte hade tillgång till bakgrundsmusiken till "Anathema" kunde jag tyvärr inte uppträda med huvudlåten så framträdandet fick innehålla andra spår, samtliga ännu osläppta.

Låtlistan från framträdandet: 1. Blodshunger

2. Svarta Rosor

3. Genom Taggtråd

Lyssna på min medverkan (startar vid 1:32:49):

https://www.sverigesradio.se/avsnitt/2754379#5569

Veckans >Dala<artist blev jag för att Dalarna är mitt hem sedan ett antal år tillbaka. Själva låten i fråga tar dock sitt geografiska avstamp i en Stockholmsmiljö.

Responsen efter programmet har varit intressant. En del har uttryckt en svårighet att ta till sig vad de lyssnar på, även om de tyckte att den var bra. Detta för det väldigt påtagliga mörker som låten målar upp.

https://www.youtube.com/watch?v=nDYSstFA4Wo

Jag skrev "Anathema" i ett tillstånd av anhedoni. Känslolivet var satt ur spel. Lever man så under en längre period kan ens synvinklar bli intressanta ur ett konstnärligt perspektiv, men levnadsmässigt är det fullständigt outhärdligt. Det kändes som att jag var avskuren från allting annat som existerar. Allt existerande upplevdes som en enhet samtidigt som jag var utanför den. Jag var helt oförmögen att känna band till någonting utanför mig själv - som om livet levdes i en glasbur. Det är en tillvaro helt tom på mening. Jag badade i skam och rev sönder mig med skuldkänslor.

I ett psykiskt upplösningstillstånd går det att känna livet som det skildras i "Anathema".

Ibland känns det som att jag har haft för många lidande människor omkring mig i livet. Det varierar periodvis i hur det tar sitt uttryck. Det är som att jag rör mig i en pendelrörelse fram och tillbaka genom avtrubbning och empati, sekundärtraumatisering och empatitrötthet, och säkert ännu fler stadier jag inte kommer ihåg eller ens har märkt ännu.

Ett mönster som kan kännas igen hos många inklusive mig själv är tendensen till felriktade copingmekanismer; beteenden man gör för att hantera sitt lidande men som endast gör att man bara gräver sig djupare in i det.

Jag intresserar mig inte nämnvärt för litteraturens så kallade klassiker. Dostojevskij var dock ett geni på att observera och skildra mänsklig psykologi och detta i en tid då psykologin som disciplin inte var uppfunnen ännu. I Brott och straff möter man karaktären Marmeladov, en före detta tjänsteman som förlorat jobbet på grund av sitt kraftiga supande. Han har supit bort familjens sista pengar, vilket tvingat dottern Sonja ut i prostitution för att försörja dem. Marmeladov försöker ge mening åt sin hopplöshet och sitt supande genom att skapa ett narrativ om att han dricker för att efterlikna Jesu lidande. Han ger en förklaring om att ju längre ner han sjunker desto mer kommer han att bli föremål för Guds nåd. Att täcka över ett sådant syndigt fördärv med ett teologiskt rättfärdigande kan tjäna som kortsiktig lindring för den skam och skuld han har ålagt sig, men hjälper honom inte ur sin situation, utan snarare får honom att psykologiskt cementera sin destruktion.

Lidandet har sin natur. Att leva är att lida. Smärta är oundvikligt. Ernst Jünger skriver att

"Som måttstock är smärtan oföränderlig; föränderligt är däremot det sätt på vilket människan förhåller sig till den." Vårt uppdrag är att vandra mot ljuset och ge mening åt det lidande som följer oss på vägen - inte försöka ge mening åt det lidande vi bär när vi vandrar mot avgrunden.

Mitt psykologiska "täcke" som jag försökte lägga över mitt fördärv var den nihilistiska världsbilden. Signifikant för vår tid. Jag kommer att skriva mer om nihilismen i senare essäer. Nihilismen kan för den destruktiva människan fungera som en slags kosmisk likgiltighet som rättfärdigar och cementerar självdestruktivitet och passivitet. Världsbilden letar sig in i identiteten där den stoppar blodflödet till ett värdigt liv.

Nihilismen, mer specifikt; den "passiva" eller "pessimistiska", skildras i "Anathema" som diktjagets maladaptiva världsbild som i desperation inkorporerades i ett förgäves försök till ångestdämpning - en ångest vars natur bara blir mer grundmurad av detta synsätt.

Jag valde att döpa låten till "Anathema" en tid efter att själva texten skrevs, där titeln ska syfta till den självvalda bannlysningen från den ontologiska kallelsen. Oavsett vilka omständigheter i ödet man skulle kunna förklara det ena eller det andra med så kittlar det skönt när jag lägger hela ansvaret på mig själv. För vägen ut ur destruktiviteten börjar med att rikta blicken mot sitt eget handlingsutrymme och ansvar och börja ta grepp om sitt inflytande och sin kontroll hur motigt det än kan vara, till en början.

Ser jag tillbaka på den tidsperioden, går det att skönja att det som upplevdes som en närmast total existentiell tomhet ändå bar spår av någonting annat. Varför skulle jag annars tagit mig möda att skriva en text där jag ville skildra mina upplevelser av meningslöshet, om nu allting vore meningslöst?

Låten "Anathema" visar inte en väg ut ur någonting utan är beskrivningen av ett tillstånd - ett tillstånd som dock inte är ogenomträngligt. Texten har sina medvetna glimtar av ljus som når in till personen som ännu inte har börjat röra sig åt rätt håll - men ändå börjat titta åt det hållet, kanske till och med har tagit första steget.

Även i den till upplevelsen totalt isolerade terrängen som "Anathema" i sin helhet skildrar, finns möjligheten att det bryter in vad man då kan uppleva som (goda) "störningar" - signaler som väcker en metakognition, och som kan få en att börja tänka om sitt eget tänkande. Här, i denna lilla skiftning, kan en ny synvinkel framträda, som får dig att börja tänka: livet måste inte vara som det är nu. Här, har många varit före mig och kan kännas igen i berättelser som man har hört från de som tidigare rest sig och lyckats besegra sitt förflutna.

För livet handlar om att bryta sig ur sig själv. Det är en pågående process man aldrig blir klar med. När Jünger skriver i Om smärtan att: "med varje betydande växling av grundstämningen ändrar sig också det förhållande som människan har till smärtan.", för det tankarna vidare till hur Aletheia kan levas.

Jag kommer fortsättningsvis att skriva mer om övervinnande vändpunkter än att skildra hopplöshet.

Avslutningsvis kan "Anathema" ses som en allmän skildring av ett av psykets sämre platser. De som har varit där kan känna igen sig. För mig personligen är "Anathema" ett vägmärke i en livshistoria. Ett vägmärke jag passerat för länge sen.

"Lichtgebet" (1894)

Av: Fidus (Hugo Höppener)