Aletheia Som Nyckel Till Mening

Jag sitter ensam på en sten vid en liten undangömd strandremsa intill Vansjön i Venjans Socken i Dalarna. Sjön ligger spegelblank framför mig denna tysta sensommarmorgon. Hit kommer det sällan några besökare vilket jag vet sedan tidigare och det är därför jag är här. Stora Finnäset är en liten udde som sticker ut som en liten bulle vid sjöns norra del. Det finns tydligen en boplats här från yngre stenåldern. Uppe på kullen bakom mig finns ett gammalt insjögravfält från folkvandringstiden och uppges innehålla 16 gravar.

Jag visualiserar hur det kan ha sett ut när mina förfäder bar hit en nyligen död anhörig. De brukade först bränna den dödes kropp i någon form av bål. Bara bålresningen ute på udden med den omsvepande sjön måste ha varit en sprakande scen - särskilt i mörker. Enligt dåtidens synsätt skulle elden transformera själen att lämna kroppen för att färdas vidare in i dödsriket. Efter bålet samlade man ihop benresterna och askan som man sedan placerade på marken och lade en stensättning över.

Just den typen av klapperstenar man kunde använda ligger kvar på gravfältet som eviga minnestenar över individer vi idag inte vet mycket om - men inte desto mindre går det att känna ett band till dem genom de artefakter de lämnat efter sig.

Jag har varit här länge nu.

Om man spenderar tillräckligt lång tid i naturen sker ett avtäckande av någonting okänt som går att erfara men kanske är svårare att beskriva. Egentligen påbörjas den nog redan när du träder ut, som en process som slås igång, men det dröjer innan det blir märkbart. Avtäckandet går att observera genom din skärpta uppmärksamhet och när det här sker befinner du dig i ett inre skifte av någonting som transformerar din synvinkel om än tillfälligt.

Det här handlar inte om ideologi. Det som framträder i dessa erfarenheter föregår varje tänkbart begrepp. Språket kommer därför alltid i efterhand från själva upplevelsen.

Om mina ord ändå låter ideologiska är det inte för att det som visar sig är det, utan för att språket redan är en del av det jag försöker förstå mig fri ifrån. När jag sitter här vid sjön och försöker fundera ut hur jag ska beskriva företeelsen gör det uppenbart för mig att jag saknar tillräckliga verktyg för att använda språket på ett helt neutralt sätt. Jag försöker ändå nå fram.

Det här skeendet som uppstår är inte nödvändigtvis varken roligt eller mysigt och inte heller andligt för mig. Hur fint det än är runt platsen där jag rör mig idag har jag inte gett mig ut i naturen eftersom den alltid får mig att må bra. Jag är för närvarande inte förmögen till att njuta. Min vistelse handlar om närvaro.

För att försöka konkretisera det abstrakta kan jag konstatera att det som händer är att mitt intränade vardagstänkande blir i förtvinande. Civilisationens villkor förlorar greppet om min uppmärksamhet. Tiden, den som jag vant in mig med som något som styrs genom en klocka, kopplar loss sig ifrån det instrumentella och omformerar sig till en återgång till vad vi alla en gång var; en lika självklar del av naturen som skogen och djuren.

Civilisationen konstruerade en falsk dualism som har trängt in i oss och fått oss att glömma bort vilka vi är. För att förstå människan behöver vi avlära oss den dualismen.

Att avlära oss betyder inte nödvändigtvis att följa något annat. Det kan vara fullt tillräckligt att bara kunna se att det som är, inte alltid har varit och att det finns en potential i själva seendet. Tidsuppfattningen i mig lämnar funktionen av ett tekniskt medel och övergår i en cirkulär tidsuppfattning i rörelse runt helt andra omständigheter. Grekerna kallade detta kairos.

Där jag befinner mig idag - efter fyra decennier i livet - uppfattar jag sanningen som något som framträder ur det dolda och visar sig i sin egen rätt när jag släpper taget om vissa inlärda föreställningar jag tidigare misstog som sanningen. Mitt misstag var att jag använde dessa föreställningar som en helhetsmodell för existensen – inte som påståenden jag upplevde som sanna, utan som Sanningen själv. Felet låg inte i att dessa delsanningar saknar värde – de kan säga viktiga och ibland avgörande saker om tillvaron – utan i att jag inte lät dem stanna inom det utrymme där de faktiskt hör hemma. Jag har grubblat mycket över psykologin bakom det här och på något sätt var det som att jag tidigare försökte projicera mig själv, min identitet och ego, på världen, som om den skulle bli en förlängning av mig själv. Istället började jag släppa på mitt ansträngda behov av att förklara existensen med mina otillräckliga klisterlappar, tog ett steg tillbaka, öppnade upp mig och lät den istället visa sig för mig. Här finns också en viktig psykologisk dimension.

Erfarenheten om hur existensen framträder för mig, samt hur det sker en skiftning i dess framträdande beroende på hur jag relaterar till den sammanfaller med vad filosofen Martin Heidegger benämner som aletheia. På grekiska är den vanligaste översättningen av aletheia sanning, men med ordets etymologiska betydelse förekommer också "icke-fördoldhet", att något lyfts fram ur ett döljande. Aletheia syftar alltså inte på ett särskilt innehåll som är sanning, eller sanningen, utan snarare som sagt hur sanningen framträder för oss. Det är en händelse, en process. I den här processen sker en dynamisk växelverkan mellan avtäckandet och fördoldhet; att när existensen visar sig på ett visst sätt genom sitt avtäckandet sker ett nytt döljande (lēthē) samtidigt. Med andra ord, att när vissa dörrar öppnas, stängs andra.

Martin Heidegger konkretiserade aletheia genom att visa hur teknologin i västvärlden har format oss på så sätt att den får existensen att framträda för oss på ett (teknologiskt) sätt. Våra världsbilder formas av tekniken. Heidegger kallar detta för geställ, som kan översättas med inramning. Genom det sätt som existensen framträder för oss genom teknikens dominans, döljs samtidigt varats metafysiska grundstrukturer. Här finns en av källorna bakom varför den moderna västerlänningen i så hög utsträckning har svårt att finna mening med tillvaron.

Tekniken hänger ihop med moderniteten, som blir ett bredare fält. Hit hör också upplysningen till. Den här historiska epoken innehåller naturligtvis oerhört viktiga faktorer för det mänskliga livet och som den förmoderna människan bara kunde drömma om. Dess positiva sidor är dock de flesta av oss väl medvetna om och behöver inte någon vidare genomgång i den här texten. Modernitetens (negativa) konsekvenser är däremot ett område som jag tror att den moderna människan behöver gräva i. Om naturvetenskapen är vetenskapen för det mätbara och observerbara i existensen, är metafysiken fältet för det som är "efter", eller "bortom" fysiken. Här behöver västerlänningen söka. Hur man gör det utan att köra fast, eftersom många söker i det här området med redan invanda intellektuella verktyg, kommer bli föremål för ett eget inlägg. Men idén att allt som existerar i grunden är materia eller fysiska processer, och som är den dominerande världsbilden i västvärlden idag, är oförmögen till att förklara delar av existensen - delar som är av yttersta vikt för oss. Förlusten av metafysiken, eller snarare; hur existensens metafysiska grund har blivit utsatt för ett döljande genom modernitetens avtäckande, är min ambition att visa. Jag var nämligen en av dem som gick igenom en hel uppväxt med ovan nämnda socialiseringsprocesser så inpräntade att det krävdes ett gediget engagemang för att upptäcka det. En intressant insikt så här i efterhand är att det under tiden kunde ske händelser med hintar, som om världsbilden bar på sprickor där ljuset ibland tittade fram. Det är nog fler än jag som krampaktigt försökte täcka för dessa sprickor, dels för att det man stod för skulle hålla ihop och dels för att man inte skulle tappa sin plats i gruppen. Den svenska konformismen är inte nådig mot den som sticker ut.

Vardagslivet är full med gränsvakter, som är det oavsett om de vet om det eller inte. Apropå just teknikens formande, medföljer en passivitet bakom en av dess uppfattningar som säger att "vi har aldrig haft det så bra som vi har det nu", syftandes på just materiell trygghet. Uppfattningen i fråga - förutom att vara totalt poänglös för en människa som lider - döljer en mycket enfaldig och mekanisk syn på vad det innebär att vara människa.

Jag gjorde många misstag under min ungdom. Jag hade starka åsikter och hade ett behov av att gå ut med dem, hårt. Av någon anledning ville jag slåss mot världen och så här i efterhand kan jag se, att jag ibland inte kunde skilja mellan samhällskritik och mina personliga misslyckanden. Att hatet jag kände mot samhället delvis var en projektion av mina egna oförmågor att vara en del av den. Lite som Ted Kaczynski verkar ha gjort. Till slut blev mitt förhållningssätt dissociativt. Det blev inte heller bättre av att jag dömde alla som inte passade in i den ideologiska ram jag hade satt upp för vad som enligt mig utgjorde en rättfärdig människa. Att gå runt och predika om solidaritet utifrån en puritanism som samtidigt innehåller moraliska krav som ingen människa kan leva upp till, allra minst jag själv, är ett slags skenheligt hycklande, som inte bara jag gjort mig skyldig till, men det blir inte bättre för det. När man kommer på sig själv med detta faller man lätt in i både världsbildskollaps och identitetskris. Den ångesten som följer med i processen gjorde att jag drog mig undan under några år och gömde mig för det mesta i skogen.

Jag kan se min ungdom som en slitning mellan extremer. Det fanns en inre kamp mellan en del av mig som försökte navigera i världen med höga värden och stora anspråk - och en annan som istället bestod av total tomhet; idealism mot nihilism. Den senare präglade en stor del av de texter och musik jag gjorde under ungdomen och den sammanföll bra både med den psykiska ohälsa jag led av men också som en logisk följd av en historisk epok med ett innehåll som lätt leder till nihilism. När det väl kom till kritan släppte jag idealismen och organiserade mig i marxismen-leninismens metod men på äldre dagar förstår jag att det inte bara är kapitalismen som suger livet ur människan. Jag ska återkomma till det i kommande inlägg.

Jag ska inte använda den här bloggen för propagera för Martin Heideggers idéer. Men jag väljer att namnge den "Aletheia" efter hans definition, som ett nyckelbegrepp för att undersöka min egen relation till existensen och den levande process som hela tiden pågår i min förståelse av sanningen. Heidegger verkar (medvetet?) ha undvikit att beröra sanningens själva innehåll, utan endast hur den framträder. En filosofisk expert kan säkert tolka ett medvetet syfte med det.

Jag kommer att skriva om min historia, de misstag och insikter jag gjort, och när mina omprövningar lett mig till uppfattningen att jag haft rätt hela tiden. Ibland kan åsikten ha varit riktigt, men där mitt underlag numera ser annorlunda ut.

Vi lever i en tid som lett oss bort ifrån vad det innebär att vara människa; människans artväsen. Förståelsen av aletheia kan fungera som en nyckel ut ur ett tillstånd som inte tjänar oss. Följ med mig och dissekera samtiden. Jag sitter fortfarande kvar vid Vansjön men är nu vänd mot väst.

Vattnet ligger lika stilla nu som när jag kom hit.

Gravarna på kullen bakom mig har legat där i över tusen år och jag kan inte sluta fundera på vad jag försöker höra i dem.