Floda Kyrkbro Och Emergensens Mysterium

Jag hade gått en lång promenad med mina introverta grubblerier tillsammans med min trotjänare, den numera tolvårige bordercollien Ruben. Vi gick i nordöstlig riktning från byn Hagen i sydöstra Dala-Floda, upp på hängbron över mot Svedjebyn och vidare mot Syrholn. Vi fortsatte mot Flodas centrum, förbi matbutiken och Flokullornas restaurang där vi mötte Floda Kyrka framför oss, den glittrande älven till vänster och Floda Kyrkbro som sträcker sig över vattnet. Där stannade vi för att vila vid parkbänken på gräsplätten intill bron.

Floda Kyrkbro är en faluröd trähängbro tillgänglig för både gång- och biltrafik och ska vara den längsta i Sverige i sitt slag. Bron binder ihop Kyrkbyn och Holsåker. Kyrkan på ena sidan älven och prästgården på den andra. Innan bron restes 1922 ska det ha funnits en flottbro på samma plats - som nämns av Carl von Linné i hans "Linnés Dalaresa" som skrivits i samband med hans besök 1734. Flottbron slets sönder och drevs iväg av vårfloden 1916.

1980 förstördes bron i en brand men återuppbyggdes utifrån den förras ritning och invigdes av kung Carl XVI Gustaf i maj 1983.

När Trafikverket 2019 flaggade för rötskador och renoveringsbehov, något som planerades kosta mellan 10 och 17 miljoner kronor, mobiliserades ett omfattande lokalt engagemang för att säkra brons bevarande. Alltifrån företag till kommunen, banken, kyrkan och ett stort antal privatpersoner gick in med pengar och slutligen kunde finansieringen uppnås och renoveringen kunde göras. Efter att ha varit stängd under ombyggnaden är idag bron öppen för biltrafik och står stolt över älven som en av de främsta symbolerna för Dala-Floda.

Jag tittar på bron och känner in vad jag möts av. Sedan börjar jag fundera på vad jag ser.

Det är inte bara en bro, en enhet. Det är också en samling delar. Det finns brofundament, pyloner och bärlinor, en vägbana, räcken, förankringar, uppfarter och mer därtill. Jag ser också röd målarfärg. Alla dessa enskilda delar, tänkta som isolerade från varandra, blir som meningslösa - de får sin mening i det sammanhang där de fått sin funktion. En hel del av brons olika delar går att uppfatta och urskilja. Det finns också sådant jag inte kan se men som går att läsa sig till. Målarfärgen innehåller exempelvis gruvpigment, med ett tjugotal olika naturliga mineraler. Betongen i broändarna innehåller ballast, cement och vatten.

Går vi längre in mot de ännu mindre delarna finns det på submikroskopisk nivå naturligtvis atomer, kemiska bindningar, elektroner och molekyler etc.

Den här uppräkningen från det större till det mindre till det minsta är mitt försök att skildra en upptäcktsbana som stakades ut av mycket smarta människor långt innan jag var född. Den vetenskapliga revolutionen startade en extraordinär fas i mänsklighetens historia. Med industrialiseringen vars teoretiska grunder de vetenskapliga upptäckterna byggde upp kunde vi utveckla maskiner och teknik i snabbare takt än någonsin tidigare och vi reste med tiden upp en modern teknologisk civilisation av en karaktär som våra förfäder kanske skulle svimma av om de såg - av skräck eller förtjusning.

De upptäckter vi gjorde när vi studerade materian ledde oss i Västerlandet i förlängningen till en föreställning om att tillvaron inte är "magisk", eller "andlig", utan materiell - endast materiell.

Vi upptäckte att vi kunde isolera och studera materians minsta beståndsdelar i laboratorium. Atomer ansågs vara som hårda, oförstörbara biljardbollar, vilket gjorde världen till ett gigantiskt biljardbord. Även människan har samma innersta struktur av biljardbollar vars riktning vi kommer att kunna lista ut när vi lär oss att räkna ut hur de ska röra sig, tänkte man.

Den filosofiska grundsyn som växte fram ur denna föreställningsvärld kan dock inte i sig ses som ett naturvetenskapligt resultat utan som en metafysisk slutsats av de naturvetenskapliga upptäckterna.

Det som framkallades var en modern form av reduktionism. Paul Davies, Regents' Professor i fysik, skriver i boken "Gud Och Den Nya Fysiken" (1983, s. 78) att: "Det vetenskapliga tänkandet i västerlandet under de tre senaste århundrandena har huvudsakligen gått i reduktionistisk riktning. Det flitiga bruket av 'analyser' i vidsträckt bemärkelse illustrerar tydligt vetenskapsmannens nästan oreflekterade vana att lösa problem genom att plocka isär dem." Vad det gäller eventuella konsekvenser av den här inställningen så finns det här en viktig diskussion jag tycker att vi har behov av att ta i Västerlandet.

Den reduktionistiska metodologin ledde alltså fram till en världsbild som säger att allting som existerar är materia, bara materia. Denna världsbild, som i folkmun ofta kallas för "materialism" (även om ordet även kan betyda andra saker) är djupt rotad i det moderna Sverige.

Vi har mer lojalt än de flesta kulturer förvaltat traditionen från Upplysningen och internaliserat såväl dess positiva och negativa sidor på ett så fundamentalt sätt att många anser dess föreställningar vara så självklara att de inte tycker de behöver argumentera för dem. Där har jag själv snavat några gånger.

Idén att komplexa fenomen bäst förklaras genom att bryta ner dem i deras minsta beståndsdelar innehåller dock en rad konsekvenser som jag menar är missvisande om man vill nå en grundlig förståelse för många delar av existensen. För när man försöker förstå en företeelse endast genom sönderbrytandet av dess beståndsdelar missar man högst relevanta spår, bland annat det som gör enheten.

Därför är en av de största bristerna i den reduktionistiska världsbilden frånvaron av det som kallas för emergens. Paul Davies skriver: "Världen innehåller enskilda föremål och system, men de är strukturerade på ett sådant sätt att de tagna tillsammans bildar ett förenat och konsistent helt" (I Huvudet På Gud, s. 201). När delar organiseras i ett system framträder egenskaper och funktioner som inte kan tillskrivas någon av delarna isolerad. Dessa egenskaper är inte frikopplade från komponenterna, men de blir verkliga först på helhetens nivå.

Det förefaller vara så att materia organiserar sig emergent: "Attributet liv är liksom temat i en symfoni eller intrigen i en roman en egenskap av den typ som kallas 'emergent'. En sådan egenskap framträder på ett kollektivt strukturplan men är helt meningslös på komponentplanet. Komponentbeskrivningen motsäger inte den holistiska beskrivningen - synsätten kompletterar varandra och är rimliga var och en på sitt plan" (Paul Davies, Gud Och Den Nya Fysiken, s 80). Davies menar att även om den reduktionistiska metoden har varit enormt framgångsrik för fysiken, är den otillräcklig för att förklara högre organisationsnivåer.

Jag som skriver denna essä är en levande helhet av extremt många atomer som i sig själva inte lever. En tanke som är svår att inte trassla in sig i.

Jag och Ruben promenerar över till andra sidan bron där man ser kyrkans tornspira sträcka sig över brons norra trätorn.

Jag går ner på den lilla strandkanten och slänger upp en näve friskt älvvatten i ansiktet.

När jag var liten undrade jag hur vatten kunde klistra sig fast på allt som det kom i kontakt med men jag kände mig alldeles för malplacerad i skolan för att orka lyssna ändå när läraren i fysik förklarade hur det går till. Jag får i alla fall förmoda att han förklarade det vid något tillfälle. Våthet är en emergent egenskap som uppstår när stora mängder vattenmolekyler samverkar. Enskilda H₂O-molekyler är inte våta, men eftersom de är polära (har en elektriskt ojämn laddningsfördelning) binds de till varandra (kohesion) genom vätebindningar – att den partiellt positiva väteatomen i en vattenmolekyl dras till den partiellt negativa syreatomen i en intilliggande vattenmolekyl – och till andra ytor (adhesion). Dessa krafter bidrar till de fenomen som vi erfar som våthet.

Jag ser upp mot de uttrycksfulla molnen, som i detta moment bildar ett fågelliknande mönster över bron - jag vet inte om det syns på bilden. En enskild vattenmolekyl är osynlig, men när vattenånga kondenserar till ofantliga mängder små droppar eller iskristaller börjar dessa sprida solljuset som når dem och framträder tillsammans som ett synligt moln. Även här blir helheten någonting som den isolerade beståndsdelen inte är.

Tillbaka till bron.

Den är onekligen mer än bara delar av byggmaterial, en praktisk färdsträcka eller miljarders miljarder biljardbollar. Eftersom jag ofta är i Floda känner jag till dess kulturhistoriska värde för lokalbefolkningen, hur den är en symbol för bygden och den kollektiva identiteten - som i sig är emergensen av bygdens enskilda invånare.

Vissa dimensioner av ett systems betydelse är lätta att förstå därför att de är konkreta, i det här fallet exempelvis bilisternas behov av att ta sig över älven. Det finns delar som skapats av människans egen skaparkraft, som den arkitektoniska ritningen bakom bron, men också andra samspelande delar som vi inte gett upphov till, som brons spegelbild i det glittrande älvvattnet. I det emergenta finns också utrymme för mer svårtydda specifika känslor, identitet, konst, religiositet, mening etcetera som kan vara diffusare och upplevas som mysterium. Egenskaperna uppstår i ett nätverk av relationer. Meningen finns inte i de isolerade atomerna utan i det sätt som delarna i enheten arrangerats till ett nätverk som människan integrerar med i växelverkan och som samspelar med en rad andra metafysiska faktorer.

Betraktar man existensen fenomenologiskt istället för materialistiskt öppnas andra horisonter. Då ökar möjligheterna att perceptionen fylls av tilltagande företeelser som helt uppenbart inte är kopplade till vare sig konventionell syn på nytta eller fysisk överlevnad men som kan vara av betydelse för människan ändå.

Människan riktar sin uppmärksamhet mot objekt och företeelser som tycks existera oavsett om vi kan förklara dem eller inte. Betraktar man existensen genom materialistiska glasögon framträder den lätt avskalad. Det är i alla fall min tolkning då materialismens företrädare tenderar till ointresse inför sådant som inte går att mäta eller observera - åtminstone retoriskt.

Det betydelsefulla för människan tenderar att stanna kvar över tid. Även sådant vi tappar på vägen försöker människan hämta upp i efterhand. Ibland riktas vår omsorg mot företeelser vi inte valt själva och som kan ta tid för oss att upptäcka.

Människan är en levande organism, både enskilt och i våra kollektiv. Det vi förvaltar visar sin förankring genom hur inkorporerbara de visar sig vara när de prövas. Det genuina kan ta form och det som inte passar in stöts ut.

När man ska nå förståelse för ett område behöver man göra det utifrån områdets egna premisser, dess inre logik. Man behöver förstå vad det är man ska undersöka.

Ifrån den "den vetenskapliga världsbilden" (som materialismen i folkmun också kan kallas) ser allt ut som en spik eftersom allt man har är en hammare - om än den bästa sortens hammare för sitt område.

Det kanske tydligaste exemplet är hur Gudsfrågan vanligen angrips.

Gudsbilden ser olika ut på olika ställen i världen, men ingen ser Gud som helt immanent (om inte möjligen panteister som ett undantag). Därför är ett påstående om att Gud finns (nästan alltid) ett metafysiskt påstående. Ett sådant påstående bör man inte angripa med krav på fysiska bevis då frågan är inom fältet metafysik. Det är som att kräva fysiska bevis för att logik existerar.

Man kan inte strikt vetenskapligt eller empiriskt bevisa metafysiska påståenden, men att avfärda dem som icke-existerande för det, bör inte vara en tillfredsställande slutsats för den som vill nå mesta möjliga kunskap om vår existens.

Kravet på fysiska bevis för Guds existens är kort sagt ett kategorimisstag. Det är att försöka skruva ihop en skruv med en hammare.

Floda Kyrkbro lever vidare som en central del av Dala-Flodas ontologiska ryggrad. Den står nyupprustad och stark igen över älven, upplyft in i framtiden av lokalbornas emergenta kultur och viljekraft.

Brons fysiska och metafysiska vara är i ett. Flodas kulturhistoria traderas vidare bortom modernitetens mekaniska antropologi.

Jag får det sällan tyst i huvudet. Även när jag har lugn och ro har jag inte lugn och ro. För det mesta är det för mycket i vägen för någonting där inne som verkar åkalla min uppmärksamhet.

Vissa dagar lyckas jag skjuta alla distraktioner åt sidan så pass att jag når något slags klimax i närvaro - som ett barn som sprattlat av sig alla blöta kläderna på golvet efter en smutsig vattenpölslek utomhus.

Det är som ett sisyfosarbete i tillvaron att nå den där öppningen. För det mesta vet jag inte vad jag ska göra med den. Den kommer snart att stängas igen.

Jag tror att Ruben kan det viktigaste bättre än mig.

Caspar David Friedrich "Kvinna i solnedgång" från 1818.

Kvinnan låter varat öppna sig för henne.

Vi behöver inte veta

hur hon upplever det hon möts av.

Hon ser ut att ha placerat sig

där

hon missar så lite som möjligt.