När En Stjärna Dör - Supernovans Logoi

En stjärna är döende
och ropar ut
ett eldskrik
som sitt sista avtryck
i kosmos

i en explosion
inifrån sitt innersta vara
bringas nya grundämnen
till existens

med stjärnornas andetag
- stjärnvindarna -
sprids materian
ut i mörkret.

det som inte fanns
tar form
i hetta
och tryck
Jag Är
bortom ord.

Materian faller,
löser upp sig,
samlas,
blir till moln,
sten
och vatten.

Och jag följer denna bana,
genom rymden
och inåt.

Jag känner det
som rytm
som symmetri
som spegling
i andetaget.
Inte som tanke,
men närvaro.
efter tanke.

Atomerna bär på spåren
av de ursprungligaste
rörelserna,
när jag sluter mina ögon
rör de sig igen,
som om något i mig
känner igen
deras vägar
genom tiden

Den här kontakten
är bara möjlig
efter en alldeles
för lång tid
i ensamhet.

Jag måste frikoppla
mina åtaganden
lämna dem
till behörig distans
för att än en gång
möta
det närmare.

Här finns det gränslösa
minnet
som när jag
minns,
mitt i liturgin,
banden i traditionen,
vägledaren
som sträcker sig
bortom
vad min hjärna klarar av.

Vi gavs evigheten i ett löfte
trots att vi misskött vår frihet
från apostlarnas vördnad,
den ontologiska efterföljelsen,
till min bugning
när jag kysser ikonen.

Helgelsen
Ljusets genomträngande
mot
min nakna kropp,
som om ett större öga
öppnade sig
över Siljan.

De blånande bergen,
de mönsterliga konturerna
där kosmos
landar

Jag andas
insjödoften
och supernovan
kan inte längre
dölja sig.
Kretsloppet
träder fram.

Det som föddes
i stjärnornas fall
vägledda av Guds energier
samlas så småningom
på altaret.
I blyertspennan
i handen
i jorden
molnen
och insjön,
Brödet
och vinet
varifrån
vi kan lyfta.

Skapelsen
faller inte bort.
Den bärs fram,
bryts,
delas,
omformas,

människan deltar
i genomströmningen
enligt våra ritningar

Alpha
och Omega.

Innan begynnelsen
var
Jag Är

innan stjärnan föll,
innan materien
tog form,

jag knäfaller
i kroppen
vid Siljans fot.

Amen.