Gorr Och Guld

Den personlighet som framträder
- efter en viss tid,
då en gräns har korsats -
i världarna utanför konventionerna,
kan inte komma in igen
och bli igenkännbar. Tillståndet
kommer att visa sig
vara oåterkalleligt. Det var aldrig tänkt
att det skulle gå till på det här sättet.
Det borrdjup hans öde ledde honom till
formgav ett ansikte
av ett evigt skymundan;
ett dimlandskap ovanför ytan.

Personligheten ter sig sedan dunkel i sina möten,
delar av den verkar till och med skrämmande,
människorna tycks fascineras
men de stannar aldrig kvar i mötet.
Ingen, i alla fall ytterst få av dem
har tid att undersöka vad
dessa intryck handlar om.
Ingen bör det heller begära av dem,
ty alla gör så gott de kan
med den tid
de har kvar.
Följdfrågor tycks endast finnas
i utopin.

Han kom tillbaka igen.
Vidare försökte han
förgäves, gång på gång
kliva in i mänskligheten,
kliva in
som en nybliven kusin till autisterna;
han förstår inte världen.
Den blir för honom överväldigande
ljud, som på rullband av tondöv banalitet,
han vill bara hålla för öronen, hålla för
tankarna. Till slut
börjar han förakta sig själv
eftersom det finns få saker som är så outhärdligt
som att vara isolerad
mitt ibland folk.

Han kommer att tappa samtalet, det sker varje gång.
Han släpper taget, tystnar, blicken skenar iväg och
plötsligt
hörs bara ett småstörande brus i bakgrunden.
Han försvinner i saknad
ibland över bergen i Elbsandsteingebirge -
där han hade vandrat i drömmarna
långt innan kroppen nådde dit.
Han såg Basteibrücke från en högre höjd
och hörde den flygande holländaren nere i dalen.
Jag fick också vara kaptenen,
i domen
och segla på haven för evigt
när fartyget steg upp
mot sandstensplatån där jag stod
i en osynlig tryckvåg
som förvandlade livet
och fortsatte förvandla
tills jag begav mig
och sen susade den vidare genom Elbe.

Han blir tilltalad… och kommer tillbaka i besvikelse,
han blir så frustrerad ibland
att han till och med kan längta tillbaka till de gamla slagen,
till barndomens slagfält. Inte att vara mitt i situationen
men i de levande konsekvenserna
där såren är färska och påminner om liv.
Han måste hålla tårarna tillbaka ibland.
Knipa ihop för att hålla ihop
men bara ibland. Det har funnits tider
då det var betydligt vanligare.

Verkligheten är
som den är
och “de märkta”
vandrar förbi
mitt i stadens myller
avskilda från varandra
i en orytmisk melodi.
Han försöker förstå den värld
han kom tillbaka till. Förstå den
utifrån erfarenheter upplevda
i en annan. Därför är han dömd
till ensamhet,
så själva testet måste gå ut på
att han ska visa sig ihärdig i längden,
härdad och stolt
inför beställaren.

Det fanns ingenting
som var frivilligt i det här från början.
Vägen
beträddes med sorg – en sådan
som man aldrig blir klar med.
Det är som att han någonstans
alltid minns
att syret en gång i tiden
var enklare att andas.
Det är längs en sådan väg
man måste stanna upp
för att skriva efter ett tag
stanna
för att skriva efter andan. Det inre trycket
riskerar annars att få en till att tidigarelägga döden
sin egen
eller någon annans.

Och där kom det att skrivas
det skrevs
tills det började växa,
det kunde växa
och kunde dö. Kunde växa igen
och dö.
De mest besynnerliga liknelser
framträder
när man inte har tillhört på för länge,
ty den frihet som ensamheten för med sig
kommer alltid att slå över
och bli ful.

När jag skrev längs vägen
samlade jag ihop de nåbara förlusterna
fyllde pennan med all känslomässig laddning
från kroppens alla slagfältsminnen.
Jag reste en pestpelare och utsmyckade döden
med det liv
som döden förde med sig
i ett puder av rödockra!
(laddningen i smärtan omformas till energi)
häpna!
den blev bara större och större
och drog blickar efter blickar emot sig.
Ingen hjälpte mig,
och även det hjälpte mig,
jag tror att ansträngningarna räckte! jag är inte säker,
men det känns så.

Med glädjetårar skådar jag historiens dödsfält
bakom mig
idag
triumferande!

Så länge vi lever
är vi barn
som vill vara med.